Love & Laughter

Jag kan medge att mitt liv just nu känns som ett enda stort velande fram och tillbaka. Det är väldigt sant! Vilken karriär ska jag välja? Var vill/ kan jag bo? Som sagt jag är velig! Det har jag varit hela mitt liv iof, så jag kommer med det paketet.
I alla fall så är det två saker som alltid är konstant i mitt liv..eller ja, en av dessa två är ganska (väldigt!) självklar men ändå väldigt värd att nämna: 1. Min kärlek till mina nära och kära! Självklart! Min familj, mina underbara vänner och Nils så klart! Alla som finns där i vått och torrt. No matter what.
Och 2. Musik! Ända sedan jag var liten (har jag fått berättat för mig) så har jag älskat att sjunga och lyssna på musik. Vissa saker kommer jag ihåg och andra inte av förklarliga skäl. Vissa tillfällen, som då jag brukade sitta på toa och sjunga, är kanske inte det första man nämner när man träffar nån, men ändå en kul grej att minnas :)
Men som sagt, mina känslor för musik är något som aldrig försvunnit. Jag har haft många riktiga intressen som kommit och gått. Inte för att musik är nåt större intresse direkt, jag har liksom inte direkt lärt mig spela nåt instrument eller så men ändå! Det ska bli en ändring på det. Musik har alltid, på ett eller annat sätt, gjort mig glad så jag tänker inte släppa det.
Så därför tänker jag söka in till Stage Voice i Gbg till hösten igen. Har tagit tre sånglektioner där vid ett tidigare tillfälle och de verkar ha riktigt bra kurser. Har inte riktigt varit överentusiastisk över att spendera pengar på sådant här men va sjutton! Man ska satsa på det man tycker är kul! End of story!

Earth Hour 2013 har precis passerat (hoppas alla där ute släckte lamporna nu!) Ska jag vara ärlig så var det tack vare att en kompis knackade på och påminde mig som jag kom ihåg att släcka alla lampor.

Nu är timmen förbi men det var så mysigt att ha det släckt, så när som på några tända ljus, så jag låter mörkret stanna kvar medan jag sjunker ner i sängen med kvällsmat och en film.

Musik gör mig glad. Riktigt glad! Ingen nyhet direkt, för musik gör de flesta glada. Men jag ska inte längre dölja att jag älskar att sjunga och att sjunga och samtidigt spela gitarr har länge vart en dröm.
Ikväll har jag blivit inspirerad. Nu vill jag att drömmen ska gå i uppfyllelse!

Kan ni tänka er?! Solen lös in genom springorna i persiennerna imorse när jag vaknade! Jag blev nästan gråtfärdig av lycka. Det som jag brukat se om morgnarna här uppe har varit mörker. Och man har vanligtvis bemötts av samma fenomen ute, på väg till frukosten. Men nej, inte imorse! :)

Min första natt i Vindeln på ca en månad är avklarad. Nu väntas en ny dag. Några i klassen ska idag redovisa sina armaturer de designat medans jag har varit hemma. Jag spanade in några igår! Wow vilka naturbegåvningar det finns i klassen!
Och jag får väl fram tills och efter redovisningen jobba på med mitt.
Och om det hinns med innan solen går ner så måste jag ut och gå! Det är inget snack om saken.

Så satt man då återigen på nattåget mot Umeå/Luleå. Väskan är tryggt placerad på hyllan, skorna är av och det har börjat mörkna mer och mer utanför fönstret. Jag steg just på i Herrljunga och såg sista glimten av mitt Västergötland svischa förbi. Vemodigt! Men det är ju trots allt bara två veckor innan jag flyger hem på påsklov. Så jag ska inte klaga. Jag får snart se älsklingen, min familj och mina vänner igen!
Positivt nu, Ida! Positivt!

Ibland känns detta mer som en känslomässig ventilationssida än en blogg...jag ber om ursäkt för detta och för att jag jämt och ständigt skriver om samma sak.

Men det sägs ju att man lär sig av sina misstag. Jag hoppas det talesättet stämmer. Det hoppas jag verkligen. Och det sägs även att "what doesn't kill you makes you stronger"...det hoppas jag också på.
Mitt problem må vara värdsligt i vissa sammanhang och rent ut sagt ett i-landsproblem enligt vissa. Men för mig är det ett riktigt, ofrånkomligt problem!
En dag som denna har jag en ångest som jag inte skulle behöva ha om jag bara var starkare känslomässigt. Eller om jag inte vore så upp över öronen förälskad som jag är. Till skillnad från min känslomässiga svaghet så är ju självklart det andra inte något jag vill ändra på men jag menar bara att det bidrar mycket till att jag är så fäst till platsen jag ikväll inte vill lämna.
Japp, där har ni det. En resfeber bortom det vanliga är vad jag lider av. Det återkommer jämt och ständigt och varje gång skär det mig i bitar och jag vill bara lägga mig på marken och gråta tills någon kommer och räddar mig. Tills någon kommer och säger "Ida, du behöver inte åka om du inte vill."
...men det händer aldrig.
Har jag väl gett mig in i detta så ska jag väl fan ro det i land också? Även om det gör så ont att göra det! För det gör det! Det skär verkligen i hjärtat och tårarna vägrar sluta rinna. jag önskar att det var annorlunda. Att jag kände annorlunda inför att åka tillbaka varje gång. Att jag istället LÄNGTADE tillbaka, som många av mina bekanta där uppe faktiskt gör.

Men som det är just nu så längtar jag till sommaren! Jag längtar till värmen! Jag längtar till ljuset som aldrig försvinner på dygnet. Sommaren må vara oviss som det är just nu men förhoppningsvis kommer jag ialla fall att kunna träffa personen jag fallit handlöst för varje dag, istället för en gång i månaden...det skulle vara en lyx!

Tack för mig!

En sista solig fredag här nere på ett litet tag. Jag åkte en kortis till Göteborg för att lämna tillbaka böcker jag använt till skolarbetet. Det är så vackert väder ute!

Nu sitter jag på tåget tillbaka till Borås.
Som vanligt så har den här veckan varit vemodig, speciellt de senaste dagarna.
Man tycker att jag borde vänja mig men nej! Det kommer nog aldrig hända. Tack och lov så är det bara tre veckor till nästa gång.
Men självklart ska det bli kul att se mina härliga klasskamrater igen!